Ännu ett år har gått och här står vi nu inför den mest krävande tävlingsinsatsen någonsin, då inräknat VM i friidrott, vinter-OS, Dakar rallyt, Tjejvasan och Vårruset.

Nu ska den största av de största koras; segraren i Porsimästerskapets pimpeltävling!
En tävling som bokstavligt och bildligt höll på att blåsa bort. Ty dagen och kvällen innan det stora evenemanget skulle gå av stapeln tog vindbyar tag i både tältkåta, skyltställ och ballonger.
Vissa saker blåste bara omkull medan andra saker följde med vinden mot nya okända mål.

Så kom då denna efterlängtade morgon, när agnarna skulle skiljas från vetet.
Tävlingsledningen var på plats i gryningen och påbörjade det digra arbetet med att reparera vindens härjningar, få upp matlagnings och myseldar, duka upp det som vanligt digra prisbordet m.m.
Prisborden borde det heta eftersom priserna var så många att hela Hällberget skymdes.
Redan innan klockan slagit elva rullar de första tävlingsdeltagarna in, spanande ut över isen för att utse sitt vinnande hål (pimpelhål). När detta mutats in bjuds det på nykokt kaffe från sotiga pannor tagna direkt från matlagningselden.

Från säkra källor kom rapporter om att lämmel-liknande skoterkaravaner siktats på Norrimyran, varvid staben började fundera om vi måste ransonera startkorten och bara de som kunde smöra och muta tävlingsledningen skulle få starta.
Detta föll genast eftersom Pimpelgeneralen är totalt omutbar (det var visst bara en i staben som skulle tänka sej att bli smörad och mutad).
Ingalill skrev ut startkort efter startkort till både stor och liten, tjock och smal, gammal och ung. Enligt ett observant vittne fick hon byta penna tre gånger!
När kaffet avsmakats och prisbordet memorerats var det då dags för de drygt 100-talet storfiskarna att blötlägga masken, maggoten, power betet, Jokkmokkskorven eller Pitepalten! (Kan man använda Pitepalt som bete?)
En del näsor lades också i blöt, men det är inte att rekommendera.
Två timmar fanns till förfogande för denna grannlaga uppgift, två timmar av vånda att grannen skulle få mesta och eller största fisken. Må det inte få inträffa.
Ganska snabbt började det sprattla granna rödingar, små öringar, en och annan guldfisk och annat blött och slemmigt på isen.
En par ut staben ger sej ut på en ”rundfisketur” dels för att få största/mesta fisken själv och dels för att kolla av läget bakom alla skotrar och hukande människor som trodde sej vara säkra från spionerande ögon

”Har ni sett kroken, kolla kroken!” hörs en upphetsad stämma. Då väntade sej undertecknad att få se en special-fiskekrok, men icke! Här var det kroken längst fram i näbben på en öring det var frågan om!
Fortsatt span gav en hel del andra vackra fiskar att skåda, många stora, blanka, vackra rödingar hade landats på isen.
Spänningen var stor, dock inte för alla. Vissa, dvs jag själv, kände ingen spänning alls med mina bebisfiskar i näven!
Så kom då slutsignalen på detta nervpirrande och svettalstrande evenemang, nu skulle det visa sej vem som blev Porsimästare 2007!
En del kom släpande för hand med fiskfångsten, andra använde skotern för att orka få fram resultatet till invägning och somliga bar den största öring jag sett i en vacker björkklyka!
Monika fick kämpa länge och väl med mätning, räkning och diverse mutförsök (som var förgäves även här).
 

Som vanligt fick vuxenvinnaren av största fisken en kosa och i år fick även ungdomsvinnaren en kosa plus ett knivbälte alltihop slöjdat av Olle Utsi.

Stort Grattis

Efter prisutdelning och lottdragning väntar så äntligen maten.
I år bestående av Muurikka-stekt renskav, tjärvedskokad potatismos med sallad och smörgås.
Koktrossen serverade den uppskattade anrättningen direkt från sotiga pannor till hungriga tävlingsdeltagare som behövde få tillbaka den energi som gått förlorad under denna ansträngande tävlingsdag.
När så alla var mätta och belåtna och avslutat det hela med kaffe och Ingalills ljuvligt goda kakor till efterrätt återstod bara att säja
Tack för den här gången och på återseende nästa år!
           Gunilla Almqvist

webdesign Berndt 2007